Helgen har varit lugn men telefonen nära. Skall jag ringa eller skall jag inte. Det är ju inte så att jag har en langare precis men vid ett tillfälle så utdelades en sådan där liten oval tablett. Inget farligt sa sjuksköterska Anette "men det är ju så mycket charmigare om man är nervös". Nix. Det tycker inte jag. Därför tackade jag min langare Anna att hon introducerade mig till betablockerarens värld. Då var det bröllop och jag skulle vara toastmadame. Alla förväntar sig alltid att jag skall ha så lätt att stå inför massor av människor och säga både det ena och det andra men sådant gör mig skit nervös. Därför kom denna lilla ovala tablett väl till pass. Jag hade fått strikta order av langarens pojkvän att jag skulle testa en halv tablett kvällen innan för att se vilken effekt den hade men det glömde jag. Vem glömmer inte sådant om man skall rimma om 56 gäster? Jag kunde ju inte sova utan att drömma rim. När jag pratade rimmade jag. Mitt liv var ett enda rim den perioden. Hursomhelst så glömde jag ta denna tablett. När jag och bruden, då Jessica Åberg, satt hos frisören kom jag på det. In med tabletten (en hel förstås) och väntan efter den där lugna känslan i kroppen. Men inte ett skit hände. Där sitter bruden och är kolugn och jag är så nervös så att frisören får mer eller mindre be mig om att vara tyst ett tag. Det var ju ett himla tjat på den där skånska flicka.
Väl på plats i Slottsskogen träffade jag langarens pojkvän. han frågade "Hjälper den?". jag känner inte ett skit säger jag och tar en till. Där står jag och kollar på vigseln och försöker koncentrera mig på att en av mina bästa vänner gifter sig med Viktor. Men det var inte lätt. Jag visste att 10 m längre bort finns en plats vid ett bord som blickarna kommer riktas mot flera gånger under kvällen. Att presentera talarna enbart vid namn är uteslutet. Man måste ju vara lite rolig samtidigt som man inte får ta showen från kommande talare. En halv till kan jag väl ta? Anette kan ju sådant här och det var ingen fara. Jag gör det.
Två timmar senare har jag glömt allt om att vara nervös och det är ju hur coolt som helst att stå där och snacka. Sedan att jag snackar lite långsammare än vanligt är ju ingen som noterar. Och när jag kliar mig i håret går det långsammare än när självaste herr Otto gör samma sak på pensionärshemmet. Men det är det ingen som noterar. Jag är en vinnare!
Så nu är jag här igen. Kontakta langaren eller inte? För när Västsvenska Handelskammaren ringer mig och säger att man önskar att jag deltar på ett möte blir jag nervös. Först trodde jag det var någon typ av seminarium eftersom ministrar, VD för Västsvenska Handelskammaren och någon informationschef skulle vara med, men när han senare säger att det är just dessa personer, två personer till från två andra företag och ett runt bord, ja då börjar jag skita knäck.
Förlåt mina burdusa ord men det kan inte beskrivas på annat sätt.
Där skall Fröken Hansson sitta, kring runda bordet och diskutera lågkonjunktur, valutaterminer och hur man som företagare påverkas av en svag krona, hur fordon industrin påverkat denna region, vad ROT avdraget innebär och vad som skulle kunna förbättras. Skattelättnader, arbetsgivaravgifter som skjuts fram, moms som önskas ingå under samma undantag. Ja allt mellan himmel och jord. Med två ministrar från Stockholm. Jag tillsammans med två företagare skall representera denna region. Läskigt. Men spännande samtidigt.
Men dessa människor vet ju inte att jag har en pappa som är dansk som inte kan prata danska, men inte heller svenska. Han har ett eget språk. En mamma som berättar för sina arbetskamrater att min syster "trivs som en sardin i en konservburk" på sitt nya jobb. Samma förvirrade person tror att Sara och Daniel träffat animaler, eller var det kannibaler eller var det kanske talibaner i Egypten. Inget var givetvis rätt. En familj där Boney M och Jerry Williams spelats på hög volym ute i förtältet till husvagnen när dottern skulle försöka sova.
Ja dottern till dessa personer är jag. Och det är jag som skall diskutera lågkonjunkturen med massa höjdare. Jag som tror att man "pepprar" vänner och inte "peppar" vänner. Tack Camilla för att du hjälpte mig att få rätt på detta svåra ord. Hemma på Kyrkogatan 4d i Skåne har man alltid sagt så.
Anna - var är du?
:-)
SvaraRadera