Att tänka att ALLA var nakna gick helt enkelt inte!

Jaha då var det gjort. Det kom inget knäck men nog var jag nervös allt.

När jag dessutom inte hittade parkering och började känna stressen över att jag nog inte skulle kunna hinna till kl 13 så eskalerade min nervositet. Till sist på plats på Mässan Gata 18, in i hissen, av med telefonen, hälsar trevligt på tjejen i receptionen. Djupt andetag. Lugn Jessica.

Långa steg i  korridoren, ljudet av mina klackaskor som slår i golvet samtidigt som jag inte kan låta bli att le åt tanken att det hade varit kul att ta på mina vita gummiskor. Men min synliga tatuering får helt enkelt symbolisera den Jessica som inte vill placeras i ett för seriöst fack.

I loungen sitter Handelskammarens informationschef Robert Odenljung. Jag hälsar artigt med för och efternamn och avslutar givetvis med ett stolt "från GAT". Han såg ju riktigt mänsklig ut. Det här skulle nog gå bra. Bredvid Robert hittar jag Tomas Lindgren som representerar Eliasson & Lund. Han är där av precis samma anledning som mig. Vi skall representera Västsveriges små- och medelstora företagare och lyfta de frågor som vi känner är aktuella i vår roll som VD och ansvarig för företagets utveckling. Robert och Tomas är mitt inne i en diskussion om fordonsindustrin och jag passar på att ta mig en kopp av det där berömda kaffet som jag egentligen inte dricker. Robert rekommenderar mig att trycka på knappen "kaffe med bönor" och jag trycker lydigt på knappen samtidigt som jag tänker; jag vill ju ha mjölk!

För de som känner mig så vet man att mina linser har en förmåga att alltid vara defekta på ett eller annat sätt. Jag gnäller alltid över dessa. Därför skyller jag helt enkelt mina knapptryckningar på en värdelös optiker och ännu mer värdelösa linser. Jag står där och väntar på att koppen skall fyllas, är fortfarande lite orolig över hur detta skall gå utan mjölk men konstaterar snabbt att en stor svart kopp kaffe är kanske precis vad jag behöver. Tar min kopp och sätter min ner tillsammans med herrskapet. Lyssnar intresserat av vad som diskuteras samtidigt som att jag ser att kaffet sprutar borta på kaffemaskinen. Robert avbryter hans diskussion, springer med raska steg och hämtar en stor kanna och säger med ett leende "ja du jessica, du har redan fixat kaffe åt oss alla!" Där står jag med två kaffemuggar och en kanna kaffe och blir nervös av tanken att Marit Paulsen och Cecilia Malmström skall dricka "mitt" kaffe. Hjälp. Nu kom den där känslan igen. Lugn. Andas. Sätt dig ner och försök åtminstone att utstråla en enorm självsäkerhet och ett lugn.

Med min kaffekopp sätter jag mig ner i soffan och får strax hälsa på Johan som är VD för Handelskammaren. En mycket skärpt man som imponerar gång efter gång under kommande timme. Magnus Månsson (Semrén + Månsson) anländer och ger intrycket av att möte som dessa hör till vardagen. En karisma och en skön inställning gör mig extra nyfiken på denna man som representerar ett arkitektföretag med 50 anställda. Har förresten ritat Avalon Hotell i Göteborg. Givetvis passar jag på att fråga varför det inte finns GAT produkter i dessa badrum. Han har svar på tal med "Ni borde uppvakta oss mer". Och det är ju rätt. Syns man inte så finns man inte så vad hade jag egentligen förväntat mig. Hursomhelst pryder hans visitkort numera min filofax och nästa gång kommer han inte undan så lätt.

"Ja då går vi in då..." hörs från Robert.

Vid det tillfället vet jag inte säkert vilka det är jag egentligen skall träffa. Alla på jobbet har Haftt kul och sagt att det är centerpartiets Maud men jag är övertygad om att det inte är denna kvinna som kommer. Förmodligen några politiker som man inte hört namnet på eller på poster man inte hade en aning om fanns. Sist i ledet går jag in i rummet, håller mig tätt intill Magnus som sänder ut en trygghet och ett lugn. Men, henne känner jag ju igen. Och henne också. Oj.

"Hej, jag heter Cecilia Malmström" Fram med handen, fast och med hårt handslag presenterar jag mig. Jessica Hansson, VD på GAT.

Nästa person fram.

Cecilia Wigström.

Marit Paulsen.

Så fortsätter det tills jag med darriga ben sätter mig ner i stolen som verkar vara ämnad för mig. Hjälp.

Mittemot mig sitter fyra ministrar och där sitter lilla förvirrade jag och undrar "Vad fasiken gör jag här?".

Mina diskussioner ute i loungen med Tomas om LAS och stor kassa eller inte känns genast så små och oväsentliga och de frågor jag så noga förberett känns som bortblåsta.

VD på Handelskammaren hälsar alla välkomna och presenterar resultatet av den undersökning de gjort, 249 företagare har fått svara på hur finanskrisen påverkat dessa och huruvida man ser ett ljus i tunnel framöver.

Medan han sitter och pratar tittar jag försiktigt mig omkring.

WOW!

Jag är verkligen här.

Oavsett att deltagarna är "vanliga människor" precis som jag, får jag en adrenalin kick över att jag verkligen blivit tillfrågad. Att jag trots allt måste gjort någon form av intryck på de personer jag pratat med på handelskammaren. För här sitter jag nu. På ett möte jag inte efterfrågat men på ett möte som jag bara skulle kunna drömma om att få delta på. 

När jag hittar tillbaka till verkligheten så ser jag att alla blickar är vända mot mig och jag inser. Det är min tur att prata. Jag pratar om hur en svag krona påverkat oss som importörer, hur en euro skulle kunna hjälpa oss. Vad likviditetsproblem innebär för att företag som vårt. Hur ROT avdraget gett vår bransch ett ljus i tunnel. Alla sitter tysta och lyssnar. Antecknar. Nickar instämmande. När jag väl inser att det är mig dem lyssnar på blir mitt svar på Roberts fråga hur jag ser de närmaste 3 månaderna luddigt. Nervositeten har hunnit ikapp.

Sträcker mig efter ett glas med vatten samtidigt som jag ser att vattnet är på väg ut ur glaset pga min nervositet. Ställer sakta tillbaka det. Snabbt vidare till den varma kopp som Johan rekommenderat mig att ta sikte på. Båda händerna runt koppen. Värmen. Känslan av ett lugn som börjar komma tillbaka.

Nästa fråga. Mitt svar.

Ordet går vidare till min trygga vapendragare Magnus.

Klart. Slut.

Jag gjorde det! 

Åsa, du hade trillat baklänges om du hade hört min dragning. 

Varm i kläderna passar jag på att räcka upp handen vid fler tillfällen för att få lov att tycka och tänka till om fler saker. Det här var ju kul!

Så här sitter jag nu. Med visitkort i min kalender som jag förmodligen aldrig kommer nyttja. Förutom Magnus då. Men men en adrenalinkick utan dess like. Över att ha utmanat mig själv med en situation som jag vanligtvis avskyr. Utelämnad åt vargarna.

Men nu i tryggt förvar, i bilen med Camilla. På väg upp till Stockholm.

En kall Corona har aldrig varit så efterlängtad som nu.