Ibland undrar jag varifrån jag har mitt behov av att allt skall gå så snabbt
"Chip chop" så skall det lösa sig. Det måste hända saker, hela tiden. Nu, inte imorgon.
Så nu sitter jag här ännu en gång med en frustation över något jag inte själv kan påverka. Har gjort en presentation som jag är stolt över och tror att jag, tillsammans med Petter och Gunnar, gjorde ett bra intryck hos Företaget men ändå så är jag inte riktigt nöjd. Att man skall göra en återkoppling nästa vecka är väl i och för sig bra och snabbt men jag skulle önskat mer engagemang. Samtidigt är jag medveten om att man arbetar med en annan strategi parallellt och att vårt eventuella framtida samarbete inte är lika viktigt för Företaget som det är för oss. I nuläget. I förlängningen är det precis tvärtom, man har allt att vinna av att etablera ett samarbete med oss men frågan är om man förstår det. "Kan själv" är populärt och jag tror att man många gånger undervärderar möjligheterna av ett samarbete, konkurrenter eller inte. Man är aldrig lika stark ensam som tillsammans. Nej egentligen så är jag övertygad om att svaret kommer bli positivt men jag skulle vilja ha svaret nu. Inte i nästa vecka. Det är otroligt frustrerande att inte få möjlighet att köra 190 utan att jag hela tiden tvingas köra två parallella spår vilket är omöjligt att göra helhjärtat. Dessutom tror jag inte på nuvarande strategi, det behövs en förändring och den måste ske nu. Ett affärsområde i taget och vårt nya säljbolag är ett faktum. Det finns så mycket möjligheter och jag ser fram emot att inte spara oss till ett positivt resultat utan lämna den här förbannande uppförsbacken och gasa istället för att bromsa. En klok man sa en gång "Det går inte att bromsa i en uppförsbacke" och det är sant.
Jag ser fram emot att kunna använda måndagsfikan, med Viktors återkommande muffins, till att äntligen kunna "betala tillbaka" genom att ge mina underbara medarbetare positiva nyheter. Att jag springer runt med ett leende på läpparna och ser möjligheter och inte problem är en sak men det hjälper inte oavsett hur mycket jag än försöker. Man vill även se action, det måste hända något och det känner vi alla mer eller mindre. Och med mitt tålamod vill jag se det hända NU!
Syster Yster brukar poängtera att jag inte får glömma att ibland stanna upp för att se vad man faktiskt åstadkommit under dessa fyra år men detta glömmer man lätt. Ribban höjs, högre och högre och man glömmer prisutdelningen under vägen. Herregud, när man tänker efter...vem trodde att GAT skulle omsätta drygt trettio miljoner. Inte jag i alla fall och jag tror att många instämmer. Mackan, hade jag sagt det för fem år sedan skulle du skrattat. Hör dig säga
"Jessica, är du galen eller!? Du som är så förvirrad i dina gummiskor med ölflaskan som käraste vän." Inte för att jag var alkoholist, långt ifrån men jag gillade onekligen att festa.
Ja vem kunde ana.
MEN än är jag inte nöjd.
Om Företaget säger ja till ett samarbete då ser jag stora möjligheter att nå upp till det berömda strecket med två nollor. Tänk vilken kick att kunna presentera en produktportfölj med ett så känt varumärke. Kan man då addera ytterligare något så lovar jag mig själv att äntligen korka upp den flaska Moet som ligger där hemma. Då är det verkligen dags att fira.
Så jag får väl helt enkelt stilla mitt tålamod och låta saker och ting ta sin tid. På måndag är det Viktor som skall baka, troligtvis muffins, och vi får helt enkelt köra det vanliga "tugget" och Hans får tillfälle att knäcka ännu en tumme under kommande vecka. För dessa håller han hårt. Tänk. Vad hade GAT varit utan mina underbara medarbetare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar