En veckas semester...

...blir sällan en veckas semester som egen företagare. Så inte heller denna vecka. Men den började i alla fall på torsdagen och avslutades på fredagen. Det är ju inte så illa trots allt. Under dessa två dagar har jag lyckats spendera 20 tusen kronor, men som Jonas uttryckte det "Att hitta 200 tusen kronor på en dag är en rätt bra timlön" så jag håller med honom. Sen att inte dessa hamnade på mitt konto, ja det tycker jag spelar mindre roll.

Som grundare av Dimma Bad känns det ju givetvis lite extra i magen att Jonas nu skall använda min kontorsstol medan jag sitter hemma i soffa och drömmer om 8 h sömn och ett toalettbesök utan åskådare. Men efter veckans möte så fick jag ännu en gång bekräftat att vi gjort helt rätt. Direktörskan ersätts av självaste Direktören och jag är övertygad om att detta kommer var bra för bolaget. Dessutom har vi samma prioriteringar på agendan och efter att båda lusläst boken "Extern VD-så lyckas du" så kommer förståelsen för varandras situation bli än större (tack för tipset Jonte, var givetvis tvungen att beställa två böcker pronto). Extra skönt känns det att ha ännu en bundsförvant i ett bolag som man varit med och grundat men som nu ägs av flera individer och företag. En bundsförvant som dessutom kan fungera som bollplank när jag gräver ner mig i debet och kredit och räknar lönsamhet tills huvudet rasar ner i tangentbordet. Men lite skumt känns det allt.

Hur mycket kommer han att värdesätta vår måndagsfika och hur viktiga reglerna faktiskt är om man inte bakat?

Straffet = trisslotter till hela högen?

Sådant värdesätts på Dimma. Inte straff kanske men kakor.

Sen att alla mina kollegor, kanske främst Sofie, börjar ett nytt liv varje måndag och att detta alltid går åt helvete när kladdkakan serveras ja det är sådant man får räkna med.

Gott är det i alla fall.

Dessutom kommer jag sakna dessa måndagar, mina kollegor. Har ju alltid haft svårt att förlika mig med att jag är "chef" för i slutändan är jag ju som alla andra. En vanlig dödlig skånska som också skriker fula ord och tycker jobbet suger fett emellanåt. Drömmer mig ibland bort till kassan på ICA Maxi och ett arbete där man ibland kan sparka in i väggen och skrika att chefen luktar skit. Men trots dessa tankar så tycker jag ju att det är förbannat kul och hoppas att jag inte bara är en torr och tråkig chef utan även en ledare som inspirerar. Det är just detta jag kommer att sakna mest. För att leda och inspirera kollegorna att skaffa barn, nej det tänker jag inte göra. Nej, så de får nog dras med mig de där måndagarna framöver ett tag till.

Och Jonas.

Du kommer till en arbetsplats med ljuvliga kollegor med ett förbannat gott humör och ett jävlaranamma som jag värdesätter så mycket.

Så jag säger ännu en gång till mig själv:

" Luta dig tillbaka, se kollegor och bolag utvecklas, njut av att få distans och lägg inte så stor vikt vid att du på förra ägarmötet fick känslan av att bli utkastad från företaget du en gång grundade för sex år sedan. För det är inte de personer som kommer göra underverk. det är gänget bakom Dimma och då är det vissa som inkluderas mer än andra".

Kör hårt - I´ll be back.

Vädergudarna säger att sommaren är slut

Men det gör egentligen inte så mycket.

Hösten har sin charm även den.

Dessutom har jag precis konstaterat att jag inte förstår att jag enbart har 2,5 månad kvar på min väl använda kontorsstol på Dimma. 6 år. När man tänker efter riktigt noga är det ju otroligt länge. En femtedel av mitt liv.

Ja en femtedel har jag försökt få Fru Svensson att förstå att hon skall köpa badkar. Oj. Snacka om att vara tjatig.

Alla säger ju att det tar "sååååå" mycket tid att ha barn och det kanske det gör. Men är man van att arbeta minst 50 h per vecka och har gjort det i 6 år så borde ju åtminstone energin finnas där. Eller?!

Eftersom min kära Iphone alltid ligger vid sängen och klockan måste ställas varje kväll så har jag nu börjat skriva upp antal timmar jag jobbar. En riktigt bra strategi, speciellt när det är 2,5 månad innan man lämnar skeppet (för ett tag!) och när man dessutom är tröttare än någonsin. Hursomhelst så är det ju skrämmande hur många timmar man lägger på arbetet.

80 h på en vecka, är det sunt? Jag vet inte riktigt men det är ju förbannat kul. Men lite distans kan nog inte skada. Så nu ser jag fram emot att ägna en del av dessa timmar tillsammans med mina vänner istället men då är ju frågan om dessa kommer välja bort mig för att jag har något snorigt och skrikit bredvid mig?! Men jag kommer behöva er. Kommer ju klättra på väggarna och det är ju begränsat vad man kan renovera och bygga om i 70 kvm lägenhet. Dessutom så behöver jag någon som kan vara en bra förebild och sjunga sådana där fina barnsånger och annat tjafs för det kommer inte jag kunna lösa. Tanken är väl inte att man skall skrämma sitt barn. Nej. Nu skriver jag det så att det finns på riktigt. Då kan jag alltid gå tillbaka och läsa mina rader, ta mig själv i kragen, be någon slå mig hårt i ansiktet och återgå till mitt gamla jag.

Jag tänker inte bli någon fet, illaluktanade Kaffe Latte morsa som föredrar att diskutera avföringens konsistens framför vännernas kväll på krogen. Eller sitta där på fiket, efter att ha kört över hälsenorna på gästerna med barnvagnen, med mina utslitna grå joggingbyxor med fläckar av välling.

Så nu är det gjort.

Nej jag tror på en höst och en vinter med ny fräsch inspiration och skall bevisa att det går att driva företag, starta nytt (två) och vara en underbar morsa - Samtidigt!

Sist men inte minst måste jag varna för kommande filmer framöver.

Mina drömmar kommer numera bli manus.

Först ut är "Vännen Anna som får skinnet avslitet med vinkelsåg", efter denna kommer "Barnet som inte var mitt men som jag snodde från leverantören".

Nåväl. Vad är en bal på slottet...

Ps. Nej Camilla. Det är inte grogg i glaset!

Ps igen. För er som tror att vikten är en allmän egendom när man är gravid så kan jag meddela, att ja. Jag har gått upp i vikt. Lite fetare, men de flesta kilo på framsida av överkropp, närmare bestämt 8 kg. Dubbelhaka på bilden är enbart på grund av dålig fotograf (syster) och fånigt leende med dryck i mun.

Jag har kavlat upp armarna. Konkurrenterna tappar hakan.

Någon har sagt att det är oerhört dumt att anställa sina vänner och att driva bolag med den person man lever med. Mycket korkat påstående tycker jag. För det finns väl ändå inga människor man litar mer på än sina vänner och sin familj?! Lojalare medarbetare är svårt att hitta. Dessutom får man möjlighet att umgås med de personer man gillar och får dela upp- och nedgångar tillsammans. Så nu har jag gjort det igen. Och har dessutom en plan på att göra det igen. Operation "du-trivs-ju-egentligen-inte-på-jobbet-det-finns-så-mycket-bättre" har börjat. Dessutom är det dags att hoppa in i helikoptern och införskaffa sig ett annat perspektiv. Min uppgift som verkställande direktörska är ju trots allt att utveckla bolaget och varför inte göra det tillsammans med personer man vet kan bidra till detta.

Sitter här i soffan denna dag med en skön känsla i magen. En känsla som kan liknas vid en varm sommardag på motorvägen, körandes lite för fort och med tokigt hög musik som pumpar från högtalarna. Denna känsla har jag för att jag känner att vi har något stort på gång. Det häftigaste av allt är att jag på styrelsemötena kan konstatera att jag, trots mina få år som egen företagare, har upplevt mer än andra personer som varit VD på stora företag i mängder av år. För skall man ta sig framåt här i världen så kan inte allt vara en dans på röda rosor. Jonte kunde inte sammanfatta det bättre än han gjorde vid frukosten idag;

"Men, var ni inte enbart två personer i somras?!"

Jo det var vi. Vi har varit tio. Gick ner till två. Och nu är vi åtta igen och fler skall vi bli. Har några delägare som gärna skulle slängt in en kommentar om raden ovan men faktum är att man inte kan bromsa i en uppförsbacke. Samtidigt får man inte glömma att det skall vara kul att driva företag och inte enbart slit. Så nu tycker jag att vår vän tar sitt förnuft tillfånga och bryter barriärer tillsammans med oss på Dimma och får konkurrenterna att tappa hakan.

30 miljoner nästa.

Sköt dig själv och skit i andra.

Har alltid varit svag för norrmän. Eller kanske är det inte dessa i sig utan kanske mer språket. Gulligt på något sätt. Men jag tar genast tillbaka allt vackert jag sagt om detta språk och dessa personer. Än en gång får man det bevisat. Den här branschen är så liten. Som så många andra antagligen. Det är samtal som det i fredags, från en hysterisk norrman, som är anledningen till varför jag inte valt att rekrytera från branschen denna gång. Mängder av skitsnack och alla har koll på varandra och sladdrar till höger och vänster. Och jag får mig en utskällning för att jag inte har koll på branschen. Jag blir så matt. Jag skiter väl fullständigt i om han eller hon har börjat hos en konkurrent eller om han eller hon tog med sig alla kunder i bagaget. Eller vem som arbetat med badkar längst och anser sig veta mest. Eller vem som har dialog med vem. Uppköp eller inte. Skulle jag lägga tid på alla dessa rykten så skulle jag ju inte hinna göra något annat. Starta en Facebook-grupp då för tusan. Att dessutom titulera mig "lilla vän" gör mig tokig. Nog för att jag är tjej, hoppas det inte råder något tvivel om detta, men jag är inte någon "lilla vän" eller "lilla gumman" för det. Jag är 177 cm lång och är 30 år gammal för sjutton.

Nej du Roger.

Ta och lägg ner ditt snack om advokater och annat och låt istället bästa man eller kvinna (!) vinna istället. Kan du inte sälja dina produkter på annat sätt än att hota upp folk så tycker jag synd om dig.

In i Dimma(n).

Till minne (?) av www.dimmabad.se

Det kliar...Dags att vidga vyerna

Fem år och ett antal månader.

Ja så lång tid är det faktiskt mellan sommaren 2004 och vintern 2010.

Kan väl vara rörande överens om att det trots allt är en ganska lång tid. Däremellan har det blivit ett och annat nytt projekt, inte allra minst www.designshilmersson.se, men entreprenör tarmen kliar mer än någonsin.

Inte för att jag inte kan sysselsätta mig med GAT, tvärtom, utan mer för att det öppnats upp dörrar och en kär vän lagt några extra pinnar på brasan. Och det är ju inte mycket som krävs innan idéerna är många.

Att få möjlighet att utveckla tre bolag parallellt hade ju varit underbart, inte allra minst när man i två av dessa skulle ha fantastiska vänner som förstår och brinner för något minst lika mycket.

25 miljoner kronor.

En siffra men egentligen inte så mycket mer. Inte för någon som blivit fartblind på vägen och som glömmer alltför ofta att stanna upp och reflektera. För när man tänker efter så är det en ganska häftig känsla trots allt. Att lyckats åstadkomma något stort på en förhållandevis kort period. Men för ett antal personer så börjar genast den svenska bittra avundsjukan sätta igång. Eller varför inte den mest korkade fråga man kan tänkas ställa

"Då kan du ju handla den där shyssta brädan på företaget"

Yeah right! Lägg ner. Googla och skaffa dig lite kunskap.

1. Moms är ingen förening.

2. Moms är inget som är bra att få tillbaka varje månad (din verksamhet suger antagligen då)

3. En shysst bräda till backen är svårt att motivera för Skatteverket i en verksamhet som säljer badkar.

Dessutom har jag slitit för att uppnå detta resultat, jag och mina kollegor. Så nej, det är ingen dans på röda rosor. Det är en livsstil och jag gillar den.

Så nu är det dags att introducera ytterligare en kär vän till denna livsstil och vad vore väl bättre än att starta i Indien...

Och nej. Det är ingen bussförbindelse mellan Göteborg och Goa.

Tvåtusennio till tvåtusentio

Jaha. Då var det ett nytt år igen. Nyårslöften slutade jag med för längesedan, löftet var redan brutet veckan därpå. Men däremot så kan man ju tänka på vad man vill och faktiskt ska hitta på under tvåtusentio.

Indien i januari, Amstedam i april, Milano i maj, lång semester i Californien i september.

GAT till Dimma.

Design S. Hilmersson växer.

Butik startas.

Fräknar pryder näsan ett par gånger.

Jag köper något som kan vara bra att ha till vänner som fått små knoddar.

Fikar med Bert Karlsson, inspireras.

Årets julklapp 2010 - spabad till trädgården?

Livslistan börjat betas av.

Struntar i att stuka foten.

Kunna knacka med fingrarna i bordet så det låter sådär som det bara kan göra när man inte biter på naglarna.

Bröllop.

30 års fest i Onsala.

Ostbricka. Alldeles strax faktiskt.

Några timmar på Bris.

Fler engelska böcker.

Skoda till BMW. Passagerare.

Fjäskar för Ingmar i Sälen. Myser med vänner. Hoppas på vita kullar.

Listan kan göras lång men nu måste jag borsta tänderna.

Onsala väntar.

Gott nytt och allt det där.

Rakt opp i höjden...

...kommer falla ner, kommer falla tungt....(glöm inte sjunga på skånska)

Men det spelar mindre roll.

Livslistan är gjord, servetterna är sparade och inramade och det finns ingen återvändo.

Petter kör 1,5 m backside air i vert och jag kör 1 m dropp i miniramp.

Mesigt kan tyckas men du skall veta att den där bräddan rullar rätt snabbt med 178 cm skånska ovanpå.

Fram tills dess (finns en hel del på listan innan...) så tack Petter. Jag blir inspirerad.