söndag 28 februari 2010

Jag har kavlat upp armarna. Konkurrenterna tappar hakan.


Någon har sagt att det är oerhört dumt att anställa sina vänner och att driva bolag med den person man lever med. Mycket korkat påstående tycker jag. För det finns väl ändå inga människor man litar mer på än sina vänner och sin familj?! Lojalare medarbetare är svårt att hitta. Dessutom får man möjlighet att umgås med de personer man gillar och får dela upp- och nedgångar tillsammans. Så nu har jag gjort det igen. Och har dessutom en plan på att göra det igen. Operation "du-trivs-ju-egentligen-inte-på-jobbet-det-finns-så-mycket-bättre" har börjat. Dessutom är det dags att hoppa in i helikoptern och införskaffa sig ett annat perspektiv. Min uppgift som verkställande direktörska är ju trots allt att utveckla bolaget och varför inte göra det tillsammans med personer man vet kan bidra till detta.
Sitter här i soffan denna dag med en skön känsla i magen. En känsla som kan liknas vid en varm sommardag på motorvägen, körandes lite för fort och med tokigt hög musik som pumpar från högtalarna. Denna känsla har jag för att jag känner att vi har något stort på gång. Det häftigaste av allt är att jag på styrelsemötena kan konstatera att jag, trots mina få år som egen företagare, har upplevt mer än andra personer som varit VD på stora företag i mängder av år. För skall man ta sig framåt här i världen så kan inte allt vara en dans på röda rosor. Jonte kunde inte sammanfatta det bättre än han gjorde vid frukosten idag;
"Men, var ni inte enbart två personer i somras?!"
Jo det var vi. Vi har varit tio. Gick ner till två. Och nu är vi åtta igen och fler skall vi bli. Har några delägare som gärna skulle slängt in en kommentar om raden ovan men faktum är att man inte kan bromsa i en uppförsbacke. Samtidigt får man inte glömma att det skall vara kul att driva företag och inte enbart slit. Så nu tycker jag att vår vän tar sitt förnuft tillfånga och bryter barriärer tillsammans med oss på Dimma och får konkurrenterna att tappa hakan.
30 miljoner nästa.

söndag 14 februari 2010

Sköt dig själv och skit i andra.

Har alltid varit svag för norrmän. Eller kanske är det inte dessa i sig utan kanske mer språket. Gulligt på något sätt. Men jag tar genast tillbaka allt vackert jag sagt om detta språk och dessa personer. Än en gång får man det bevisat. Den här branschen är så liten. Som så många andra antagligen. Det är samtal som det i fredags, från en hysterisk norrman, som är anledningen till varför jag inte valt att rekrytera från branschen denna gång. Mängder av skitsnack och alla har koll på varandra och sladdrar till höger och vänster. Och jag får mig en utskällning för att jag inte har koll på branschen. Jag blir så matt. Jag skiter väl fullständigt i om han eller hon har börjat hos en konkurrent eller om han eller hon tog med sig alla kunder i bagaget. Eller vem som arbetat med badkar längst och anser sig veta mest. Eller vem som har dialog med vem. Uppköp eller inte. Skulle jag lägga tid på alla dessa rykten så skulle jag ju inte hinna göra något annat. Starta en Facebook-grupp då för tusan. Att dessutom titulera mig "lilla vän" gör mig tokig. Nog för att jag är tjej, hoppas det inte råder något tvivel om detta, men jag är inte någon "lilla vän" eller "lilla gumman" för det. Jag är 177 cm lång och är 30 år gammal för sjutton.
Nej du Roger.
Ta och lägg ner ditt snack om advokater och annat och låt istället bästa man eller kvinna (!) vinna istället. Kan du inte sälja dina produkter på annat sätt än att hota upp folk så tycker jag synd om dig.
In i Dimma(n).

Till minne (?) av www.dimmabad.se