Då var soffgruppen ute...

Närmare bestämt för snart fyra veckor sedan. Och ingenting blev som man tänkt sig. Både på gott och ont. Det mesta gott.

Så är du känslig, äcklas av detaljer och skiter fullständigt i min smärta?

Sluta då att läsa.

Att föda barn är vackert men jag tror inte man lägger betoningen på vackert.

Beräknad ankomstdag (ja, man säger så) var den 19e november.

3 minuter in på den 20e november så hoppades jag mer än någonsin att saker och ting skulle sätta igång. Fötterna hade jag inte kunnat se på länge men nu började det bli riktigt tungt och tjejens klädproblem i klippet http://www.youtube.com/watch?v=64B64kH4fW8 är ingenting om man jämför med mina problem (kanske var det Petter som hade störst problem trots allt...).

Så när värkarna börjar klockas via iPhone den 24e november så var ingen lyckligare än jag. Ett tag i alla fall.

Klick-intervallerna minskade, nu 4 minuter mellan värkarna.

Trevliga damen i växel på BB rekommenderar mig varmt att ta ett skönt bad och vänta några timmar till.

Några timmar till? Är hon tokig eller. Det gör ju skit ont.

Trodde jag ja.

Skiter i badet och kräver sambo på massage. Svanken värker hysteriskt.

Halvsitter i soffan och väntar förväntansfullt på knådades massage i ryggslut när det känns som om någon hällt en kanna te längs mina ben. Lite halv ljummet te.

Hoppar lite försiktigt med benen tätt ihop till badrummet, kollar mig frustrerad runt och funderar på om det verkligen är tänkt att man skall placera ett helt badlakan i byxorna. Kan jag komma till BB med ett badlakan mellan låren, som i och för sig är snyggt och som jag fått av kär vän. Skit samma. Vem bryr sig. Vi kör på det.

"Petter, ring till damen på BB. Nu kör vi!"

Inga funderingar på att packa "väskan" för det har Petter redan gjort sedan länge. Han har tänkt på allt. Vilket resulterade i att jag kom 15 minuter för sent till ett möte med Posten när jag skulle packa mina hygienartiklar. För jag hade ju inte tänkt på allt.

Men det är en helt annan historia.

Ute är det blixthalka. Petter hämtar bilen och jag lutar mig upp mot husfasaden och andas ljudligt.

Förbi kommer två medelålders damer. Den ena med päls.

Kollar först på mig som om jag vore full och tar ett kliv längre ut på trottoaren. Men pälskvinnan är klokare än så.

- Men hur är det med dig, har du ont?

- Njae. Jo. Jag skall föda.

- FÖDA? NU? Men kära nån..

- Väntar på min pojkvän (värk)....

- Väntar på din pojkvän, men herrejösses var är han då? Skall vi inte hjälpa dig? Men inte kan du föda nu. Du är ju så liten. Så liten var aldrig jag...jadajadajada...

Hade det inte varit för att det var så kallt denna eftermiddag så hade nog tanterna stått chockade kvar och diskuterat deras graviditet tills dagen efter. Dessutom tyckte de förmodligen att jag hade världens rötägg till pojkvän som lämnat mig där ute i kylan. Men han var ju bara några meter bort och startade bilen. Stackars damer. Jag krävde bestämt att de skulle gå vidare och damerna trodde nog mitt röttägg till pojkvän var på stan och handlade snus.

In i bilen. Tvungen att berätta om incidenten utanför porten och deras blickar. Värkarna varvades med skratt.

Ut ur bilen in på förlossningen. Om bara Petter kunde komma. Kan det vara så svårt att hitta en förbannad parkering. Ställ dig mitt i vägen. Jag skiter i vilket. Ungen kommer ju snart.

Någon kille kommer förbi när jag står lutad mot en sjukhussäng vid ingången, säger något men jag lyssnar inte. Koncentrerar mig på att andas. Andas är viktigt har jag hört.

Träffar barnmorska 1. Ulrika tror jag hon heter. Söt tjej som är lik någon. Kan bara inte komma på vem. Hon trycker ner mig i ett bad. Klockan är 18 och det är den 24e november.

Efter två timmar i badet börjar jag ruttna och jag hjälps upp ur badet. Fortfarande tung och otymplig.

In i sängen. Instrument på magen, lite instruktioner vad som kommer hända. Ett band runt magen som skall mäta värkarna.

- Men har du verkligen en värk nu?

En kommentar som jag skulle kunna ge en rak höger på om hon inte varit så trevlig.

Tiden går. Allt gör så mycket ondare.

Tack för mig. Kul att träffas lycka till.

Nu kommer barnmorska nummer 2. Lotta. Söt även hon. Var hittar man alla dessa söta barnmorskor?.

Söt i lugg. Jag hade aldrig passat i lugg.

Klockan är snart midnatt och jag undrar när detta är slut. Det gör så hysteriskt ont i svanken.

Varför känns det som att ingen vill svara på hur lång tid det kommer att ta.

Om jag vill stå?

Kan ju testa. Kan knappt stå på benen. Får milkshake av Petter medan jag kollar på tv. Ingen vanlig tv utan en tv med massa streck som går upp och ner. Petter förklarar men jag fattar ingenting. Det enda jag kan koncentrera mig på är att det måste vara något allvarligt fel på bandet runt magen för att min kurva på tv är nästan helt vågrätt och det stämmer inte.

Barnmorska bekräftar. Det måste vara något fel. Skönt. Jag är inte klen. Inte så klen i alla fall.

Petter testar lustgas och blir snurrig. Jag kollar på honom och fattar ingenting. Jag märker ju ingenting. Höj lustgasen. Nu!

Upp från 1 till 3.

En centimeter hit och en dit "Vad duktig du är Jessica"

Men hur är jag ännu duktigare och bidrar med fler centimeter så jag kan slippa den här plågan. Det gör så ont. Ligger på sidan. Står. Ligger på rygg. Petter skall gå på toaletten och ingenting blir lika viktigt som att säkerställa att han blundar när han går förbi den förbjudna zonen. Funderar på om jag kan trycka ihop mina ben men kommer på att det förmodligen inte är så bra. Blundar han? Nej men han kollar bort. Bra. Man kan lita på honom.

Väl tillbaka bredvid mig klämmer jag sönder två av hans fingrar. Inte långt ifrån i alla fall.

Hör mig själv börja prata om Alexander Gernt. Han spelar i HIF informerar jag sällskapet. Han var med under tsunamin och räddade sin familj. Han fick en boll, eller vad det nu var för något, på Fotbollsgalan. Han hade gjort många mål.

Ser den söta barnmorskan med den fina luggen som kollar på Petter och alla tre börjar skratta. Fattar inte varför jag började snacka om detta just nu. Jag skiter ju fullständigt i Alexander.

Kräver mer smärtlindring håller på att avlida.

Narkosläkare kommer in. Hör något om en tatuering i ryggslutet. Men skall visst fungera då den sitter långt ner.

- Ligg nu helt still, det är mycket viktigt.

Lätt att säga. Precis då kommer en värk och narkosläkaren har en spruta som skall in i ryggen. Blev jag förlamad nu?

Telefonen ringer. eller är det ett larm. Någon söker läkaren och vill att han skall komma till akutavdelningen.

Du vågar lämna mig nu utan bedövning, tänker jag. Men han stannar.

Hör hur det viskas bakom min rygg men orkar inte försöka höra vad man säger. Väntar på att smärtan skall avta.

(Petter berättade efteråt att läkaren hade förklarat att man först ger en liten dos för att se att man fått in nålen på rätt ställe. Skulle det visat sig vara fel så hade jag blivit helt förlamad under ett antal timmar och jag skulle förmodligen behövt genomgå kejsarsnitt).

Det hjälper.

Jag somnar i 40 minuter. Petter också. Jag i min hårda säng och Petter på sin minimala "rispuff" på golvet.

Barnmorska nummer 3 kommer in, Elisabeth.

Ännu ett skiftbyte.

Hur länge har jag varit här egentligen?

Barnmorska nummer 3 lite äldre än de andra. Ingen lugg. Bestämd men trevlig. Hon håller på mig med en hand nästan hela tiden. Uppmuntrar, stöttar och berättar vad som händer. Jag är lite rädd för henne men gillar henne ändå. Hon är rak och jag uppskattar detta. Hon gör mig lugn. Hennes hand gör mig lugn.

Nu börjar jag tröttna. Har ingen energi kvar. Frågar vad klockan är. Ingen svarar. Kollar själv. Stämmer det verkligen? Var det över 8 timmar sedan vi kom in? Jag är så trött.

- När jag är klar med detta skall jag sova en vecka och Petter du får ta Eliot. Jag kommer bara vilja sova.

En värk igen. Tänker ännu en gång på havet. En höstdag då jag och Camilla var ute flera timmar vid havet, båten som puttrade och inte en krusning på vattnet. Jag blir lugn. Känns nästan som att jag andas havsluft.

Sen blir jag förbannad. Jag behöver bli förbannad också för att processen skall gå vidare.

Tänker på det sms jag fick av en kär vän kvällen innan. Det gör mig förbannad. Inte på henne utan på innehållet. Jävla idiot. Tänker jag på detta blir det lättare. Lättare att vara förbannad.

Alla tankar snurrar och jag börjar snart gråta. Det gör ont.

Petter luktar snus. Snälla spotta ut.

Petter ser trött ut.

Det kommer in en kvinna och börjar prata om någon navelsträng. jag förstår ingenting. Blir irriterad. Ta bort henne. Jag har ont.

Petter ser också irriterad ut. Svarar ja på en fråga som jag aldrig hör och äntligen lämnar hon rummet.

Elisabeth vill att jag skall krysta.

Men varför känns det inte som att kroppen vill det då?

Det känns inte som att man skall skita ut en soffgrupp. Inte heller en melon som folk säger.

Varför har ingen sagt att svanken håller på att brinna upp?

Mängden av värk-dropp ökas. Vet inte vad det heter men det gör att jag får värkar hela tiden.

Vi räknar till tre tillsammans. På ett och två får jag andas lustgas men på tre måste jag krysta.

Det gör inte ont. Inte att krysta. Om bara någon kunde kapa av min svank. Har så ont i ryggen.

Det känns som om jag krystar ett par gånger sen säger barnmorska 3 om jag vill känna på hans huvud.

NÄ, det vill jag inte. Det är ju skit läskigt.

Känns som om han åker in och ut. Jag blir irriterad.

- Ge mig mer värkar för fasiken innan han åker in igen!

Det känns som om han skulle kunna komma ut nästa gång jag räknar till tre. Så tänker jag flera timmar.

Skall vara duktig och enbart ta lustgas på ett.

Ett. Lustgas.

Tvååååå.

Treeee.

Ett gallskrik.

Något blått, slemmigt läggs på mitt bröst. En navelsträng som klipps, ansikten som ler och jag och Petter kramar om varandra och gråter i floder. Jag kan inte sluta. Jag bara gråter.

Klockan 8.03 den 25e november föddes Eliot.

14 timmar varav 12 timmar på rygg i sängen.

Med smärta.

När barnmorska 3 säger att hon "..bara skall kolla hur det ser ut där nere" och säger att jag kan ta lustgas för att det inte skall göra ont när hon skall fixa till mig så känner jag ingen smärta. Allt har gjort så ont så jag känner inte min kropp längre. Hon kan använda världens längsta nål om hon vill för jag känner ingenting.

Tanken på lustgas som världens bästa sällskap är borta.

Det enda jag tänker på är Petter och Eliot.

Att det kan vara så vackert att föda barn...

Tanten med navelsträngen kommer in igen. Ber om ursäkt för i natt. Hon vill berätta mer om vad Petter sa ja till och vill ha våra underskrifter. Hon förklarar att man kommer använda blodet till behandling av barn som har leukemi. Inget känns mer rätt nu än att hjälpa andra föräldrar med sjuka barn. Jag är inte längre arg på henne. Försöker håll i pennan. Skrattar och frågar om ett streck duger. Hon nickar.

En veckas semester...

...blir sällan en veckas semester som egen företagare. Så inte heller denna vecka. Men den började i alla fall på torsdagen och avslutades på fredagen. Det är ju inte så illa trots allt. Under dessa två dagar har jag lyckats spendera 20 tusen kronor, men som Jonas uttryckte det "Att hitta 200 tusen kronor på en dag är en rätt bra timlön" så jag håller med honom. Sen att inte dessa hamnade på mitt konto, ja det tycker jag spelar mindre roll.

Som grundare av Dimma Bad känns det ju givetvis lite extra i magen att Jonas nu skall använda min kontorsstol medan jag sitter hemma i soffa och drömmer om 8 h sömn och ett toalettbesök utan åskådare. Men efter veckans möte så fick jag ännu en gång bekräftat att vi gjort helt rätt. Direktörskan ersätts av självaste Direktören och jag är övertygad om att detta kommer var bra för bolaget. Dessutom har vi samma prioriteringar på agendan och efter att båda lusläst boken "Extern VD-så lyckas du" så kommer förståelsen för varandras situation bli än större (tack för tipset Jonte, var givetvis tvungen att beställa två böcker pronto). Extra skönt känns det att ha ännu en bundsförvant i ett bolag som man varit med och grundat men som nu ägs av flera individer och företag. En bundsförvant som dessutom kan fungera som bollplank när jag gräver ner mig i debet och kredit och räknar lönsamhet tills huvudet rasar ner i tangentbordet. Men lite skumt känns det allt.

Hur mycket kommer han att värdesätta vår måndagsfika och hur viktiga reglerna faktiskt är om man inte bakat?

Straffet = trisslotter till hela högen?

Sådant värdesätts på Dimma. Inte straff kanske men kakor.

Sen att alla mina kollegor, kanske främst Sofie, börjar ett nytt liv varje måndag och att detta alltid går åt helvete när kladdkakan serveras ja det är sådant man får räkna med.

Gott är det i alla fall.

Dessutom kommer jag sakna dessa måndagar, mina kollegor. Har ju alltid haft svårt att förlika mig med att jag är "chef" för i slutändan är jag ju som alla andra. En vanlig dödlig skånska som också skriker fula ord och tycker jobbet suger fett emellanåt. Drömmer mig ibland bort till kassan på ICA Maxi och ett arbete där man ibland kan sparka in i väggen och skrika att chefen luktar skit. Men trots dessa tankar så tycker jag ju att det är förbannat kul och hoppas att jag inte bara är en torr och tråkig chef utan även en ledare som inspirerar. Det är just detta jag kommer att sakna mest. För att leda och inspirera kollegorna att skaffa barn, nej det tänker jag inte göra. Nej, så de får nog dras med mig de där måndagarna framöver ett tag till.

Och Jonas.

Du kommer till en arbetsplats med ljuvliga kollegor med ett förbannat gott humör och ett jävlaranamma som jag värdesätter så mycket.

Så jag säger ännu en gång till mig själv:

" Luta dig tillbaka, se kollegor och bolag utvecklas, njut av att få distans och lägg inte så stor vikt vid att du på förra ägarmötet fick känslan av att bli utkastad från företaget du en gång grundade för sex år sedan. För det är inte de personer som kommer göra underverk. det är gänget bakom Dimma och då är det vissa som inkluderas mer än andra".

Kör hårt - I´ll be back.

Vädergudarna säger att sommaren är slut

Men det gör egentligen inte så mycket.

Hösten har sin charm även den.

Dessutom har jag precis konstaterat att jag inte förstår att jag enbart har 2,5 månad kvar på min väl använda kontorsstol på Dimma. 6 år. När man tänker efter riktigt noga är det ju otroligt länge. En femtedel av mitt liv.

Ja en femtedel har jag försökt få Fru Svensson att förstå att hon skall köpa badkar. Oj. Snacka om att vara tjatig.

Alla säger ju att det tar "sååååå" mycket tid att ha barn och det kanske det gör. Men är man van att arbeta minst 50 h per vecka och har gjort det i 6 år så borde ju åtminstone energin finnas där. Eller?!

Eftersom min kära Iphone alltid ligger vid sängen och klockan måste ställas varje kväll så har jag nu börjat skriva upp antal timmar jag jobbar. En riktigt bra strategi, speciellt när det är 2,5 månad innan man lämnar skeppet (för ett tag!) och när man dessutom är tröttare än någonsin. Hursomhelst så är det ju skrämmande hur många timmar man lägger på arbetet.

80 h på en vecka, är det sunt? Jag vet inte riktigt men det är ju förbannat kul. Men lite distans kan nog inte skada. Så nu ser jag fram emot att ägna en del av dessa timmar tillsammans med mina vänner istället men då är ju frågan om dessa kommer välja bort mig för att jag har något snorigt och skrikit bredvid mig?! Men jag kommer behöva er. Kommer ju klättra på väggarna och det är ju begränsat vad man kan renovera och bygga om i 70 kvm lägenhet. Dessutom så behöver jag någon som kan vara en bra förebild och sjunga sådana där fina barnsånger och annat tjafs för det kommer inte jag kunna lösa. Tanken är väl inte att man skall skrämma sitt barn. Nej. Nu skriver jag det så att det finns på riktigt. Då kan jag alltid gå tillbaka och läsa mina rader, ta mig själv i kragen, be någon slå mig hårt i ansiktet och återgå till mitt gamla jag.

Jag tänker inte bli någon fet, illaluktanade Kaffe Latte morsa som föredrar att diskutera avföringens konsistens framför vännernas kväll på krogen. Eller sitta där på fiket, efter att ha kört över hälsenorna på gästerna med barnvagnen, med mina utslitna grå joggingbyxor med fläckar av välling.

Så nu är det gjort.

Nej jag tror på en höst och en vinter med ny fräsch inspiration och skall bevisa att det går att driva företag, starta nytt (två) och vara en underbar morsa - Samtidigt!

Sist men inte minst måste jag varna för kommande filmer framöver.

Mina drömmar kommer numera bli manus.

Först ut är "Vännen Anna som får skinnet avslitet med vinkelsåg", efter denna kommer "Barnet som inte var mitt men som jag snodde från leverantören".

Nåväl. Vad är en bal på slottet...

Ps. Nej Camilla. Det är inte grogg i glaset!

Ps igen. För er som tror att vikten är en allmän egendom när man är gravid så kan jag meddela, att ja. Jag har gått upp i vikt. Lite fetare, men de flesta kilo på framsida av överkropp, närmare bestämt 8 kg. Dubbelhaka på bilden är enbart på grund av dålig fotograf (syster) och fånigt leende med dryck i mun.

Jag har kavlat upp armarna. Konkurrenterna tappar hakan.

Någon har sagt att det är oerhört dumt att anställa sina vänner och att driva bolag med den person man lever med. Mycket korkat påstående tycker jag. För det finns väl ändå inga människor man litar mer på än sina vänner och sin familj?! Lojalare medarbetare är svårt att hitta. Dessutom får man möjlighet att umgås med de personer man gillar och får dela upp- och nedgångar tillsammans. Så nu har jag gjort det igen. Och har dessutom en plan på att göra det igen. Operation "du-trivs-ju-egentligen-inte-på-jobbet-det-finns-så-mycket-bättre" har börjat. Dessutom är det dags att hoppa in i helikoptern och införskaffa sig ett annat perspektiv. Min uppgift som verkställande direktörska är ju trots allt att utveckla bolaget och varför inte göra det tillsammans med personer man vet kan bidra till detta.

Sitter här i soffan denna dag med en skön känsla i magen. En känsla som kan liknas vid en varm sommardag på motorvägen, körandes lite för fort och med tokigt hög musik som pumpar från högtalarna. Denna känsla har jag för att jag känner att vi har något stort på gång. Det häftigaste av allt är att jag på styrelsemötena kan konstatera att jag, trots mina få år som egen företagare, har upplevt mer än andra personer som varit VD på stora företag i mängder av år. För skall man ta sig framåt här i världen så kan inte allt vara en dans på röda rosor. Jonte kunde inte sammanfatta det bättre än han gjorde vid frukosten idag;

"Men, var ni inte enbart två personer i somras?!"

Jo det var vi. Vi har varit tio. Gick ner till två. Och nu är vi åtta igen och fler skall vi bli. Har några delägare som gärna skulle slängt in en kommentar om raden ovan men faktum är att man inte kan bromsa i en uppförsbacke. Samtidigt får man inte glömma att det skall vara kul att driva företag och inte enbart slit. Så nu tycker jag att vår vän tar sitt förnuft tillfånga och bryter barriärer tillsammans med oss på Dimma och får konkurrenterna att tappa hakan.

30 miljoner nästa.

Sköt dig själv och skit i andra.

Har alltid varit svag för norrmän. Eller kanske är det inte dessa i sig utan kanske mer språket. Gulligt på något sätt. Men jag tar genast tillbaka allt vackert jag sagt om detta språk och dessa personer. Än en gång får man det bevisat. Den här branschen är så liten. Som så många andra antagligen. Det är samtal som det i fredags, från en hysterisk norrman, som är anledningen till varför jag inte valt att rekrytera från branschen denna gång. Mängder av skitsnack och alla har koll på varandra och sladdrar till höger och vänster. Och jag får mig en utskällning för att jag inte har koll på branschen. Jag blir så matt. Jag skiter väl fullständigt i om han eller hon har börjat hos en konkurrent eller om han eller hon tog med sig alla kunder i bagaget. Eller vem som arbetat med badkar längst och anser sig veta mest. Eller vem som har dialog med vem. Uppköp eller inte. Skulle jag lägga tid på alla dessa rykten så skulle jag ju inte hinna göra något annat. Starta en Facebook-grupp då för tusan. Att dessutom titulera mig "lilla vän" gör mig tokig. Nog för att jag är tjej, hoppas det inte råder något tvivel om detta, men jag är inte någon "lilla vän" eller "lilla gumman" för det. Jag är 177 cm lång och är 30 år gammal för sjutton.

Nej du Roger.

Ta och lägg ner ditt snack om advokater och annat och låt istället bästa man eller kvinna (!) vinna istället. Kan du inte sälja dina produkter på annat sätt än att hota upp folk så tycker jag synd om dig.

In i Dimma(n).

Till minne (?) av www.dimmabad.se

Det kliar...Dags att vidga vyerna

Fem år och ett antal månader.

Ja så lång tid är det faktiskt mellan sommaren 2004 och vintern 2010.

Kan väl vara rörande överens om att det trots allt är en ganska lång tid. Däremellan har det blivit ett och annat nytt projekt, inte allra minst www.designshilmersson.se, men entreprenör tarmen kliar mer än någonsin.

Inte för att jag inte kan sysselsätta mig med GAT, tvärtom, utan mer för att det öppnats upp dörrar och en kär vän lagt några extra pinnar på brasan. Och det är ju inte mycket som krävs innan idéerna är många.

Att få möjlighet att utveckla tre bolag parallellt hade ju varit underbart, inte allra minst när man i två av dessa skulle ha fantastiska vänner som förstår och brinner för något minst lika mycket.

25 miljoner kronor.

En siffra men egentligen inte så mycket mer. Inte för någon som blivit fartblind på vägen och som glömmer alltför ofta att stanna upp och reflektera. För när man tänker efter så är det en ganska häftig känsla trots allt. Att lyckats åstadkomma något stort på en förhållandevis kort period. Men för ett antal personer så börjar genast den svenska bittra avundsjukan sätta igång. Eller varför inte den mest korkade fråga man kan tänkas ställa

"Då kan du ju handla den där shyssta brädan på företaget"

Yeah right! Lägg ner. Googla och skaffa dig lite kunskap.

1. Moms är ingen förening.

2. Moms är inget som är bra att få tillbaka varje månad (din verksamhet suger antagligen då)

3. En shysst bräda till backen är svårt att motivera för Skatteverket i en verksamhet som säljer badkar.

Dessutom har jag slitit för att uppnå detta resultat, jag och mina kollegor. Så nej, det är ingen dans på röda rosor. Det är en livsstil och jag gillar den.

Så nu är det dags att introducera ytterligare en kär vän till denna livsstil och vad vore väl bättre än att starta i Indien...

Och nej. Det är ingen bussförbindelse mellan Göteborg och Goa.

Tvåtusennio till tvåtusentio

Jaha. Då var det ett nytt år igen. Nyårslöften slutade jag med för längesedan, löftet var redan brutet veckan därpå. Men däremot så kan man ju tänka på vad man vill och faktiskt ska hitta på under tvåtusentio.

Indien i januari, Amstedam i april, Milano i maj, lång semester i Californien i september.

GAT till Dimma.

Design S. Hilmersson växer.

Butik startas.

Fräknar pryder näsan ett par gånger.

Jag köper något som kan vara bra att ha till vänner som fått små knoddar.

Fikar med Bert Karlsson, inspireras.

Årets julklapp 2010 - spabad till trädgården?

Livslistan börjat betas av.

Struntar i att stuka foten.

Kunna knacka med fingrarna i bordet så det låter sådär som det bara kan göra när man inte biter på naglarna.

Bröllop.

30 års fest i Onsala.

Ostbricka. Alldeles strax faktiskt.

Några timmar på Bris.

Fler engelska böcker.

Skoda till BMW. Passagerare.

Fjäskar för Ingmar i Sälen. Myser med vänner. Hoppas på vita kullar.

Listan kan göras lång men nu måste jag borsta tänderna.

Onsala väntar.

Gott nytt och allt det där.